I sommar har Anders jobbat i Maxmo medan jag jobbat (jobbar) i Nedervetil. Det har lett till att vi bott på olika ställen. I praktiken blir det inte så länge, max fem veckor, men vi har i alla fall tvingats leva som särbor en tid. Ja, fastän vi inte är 50 år, utan hälften så unga.
I det här skedet har jag tre kommentarer: fem veckor är inte länge ifall man tänker tanken att jag och Anders ju hade tur som båda samtidigt kunde studera vid Peffan i Vasa. Det är inte alla förunnat, och i värsta fall kan man i den situationen få bo ett halvt år ifrån varandra. Den andra kommentaren är att vi ju sist och slutligen inte blev tvingade att leva åtskilda, det rörde sig ju trots allt om ett val. Den tredje kommentaren är att jag egentligen inte är en förespråkare för särboende. Här stöder jag mig på mina egna tankar om äktenskap samt på bibelstället 1 Kor 7:5. Men det här var för en så kort tid och det var en ganska bra lösning tyckte vi.
Under den här tiden har jag bott hemma hos föräldrarna i hembyn. Det känns ungefär på samma sätt som alla tidigare somrar i mitt liv. Det positiva har varit att få ha en egen fritid som jag själv kunnat bestämma över. Och p.g.a. läget har jag haft nära till mina vänner. Och jag har fått umgås mycket med min familj, vilket jag inte hinner så mycket under de tider av året när studierna pågår - samt något jag inte skulle ha hunnit med ifall jag inte skulle varit särbo.
Nackdelarna kan sammanfattas i "avsaknaden av Anders". Inte så konstigt kanske. Vi har inte kunnat ha samma djupa kontakt som vanligt och vi har inte kunnat utvecklas i vårt vardagliga gemensamma liv. Kontakten har begränsats till våra helgträffar och våra dagliga telefonsamtal. Det betyder ändå inte att vi inte fått uppleva saker tillsammans. Vi har träffats på helgerna, och det är ju oftast då man hittar på roliga saker som att fara till Särkänniemi och besöka Jeppisdagarna. Men vi har inte kunnat utvecklas (om man nu alltid måste utvecklas?) i förhållandet i vardagen. En till väldigt konkret negativ sak har varit att jag inte har haft någon som tvingat mig i säng i tid på kvällarna. Med Anders har jag helt enkelt en bättre dygnsrytm.
När jag vanligtvis skulle tycka det är synd att sommaren någon gång tar slut och att man måste tillbaka till staden i söder, så längtar jag nästan till det livet redan, mitt i sommaren. För jag vet att då får vi igen leva ett normalt liv tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar