Onsdagen 29.1 var jag på rådgivning. Från och med den här gången skulle jag börja gå på rådgivning varje vecka. Beräknat datum var om tre veckor och en dag. Jag frågade rådgivaren om hur länge jag ännu kan åka till Åbo om jag behöver (avhandlingsskrivning på gång). Hon sade att så länge kroppen inte säger ifrån så kan jag åka. Okej, tänkte jag, klart i mitt fall då, för några sammandragningar har jag inte känt av överhuvudtaget. Vidare fick jag reda på streptokock-resultaten, som jag behövde känna till senare när det blev dags att ringa till bb. När jag sedan var in till läkaren konstaterades att livmoderbottens höjd var större än normalt. Jag skulle behöva in på kontroll. Kanske var barnet större än man beräknat, eller kanske hade jag mer fostervatten än vanligt. Eventuellt skulle det betyda att barnet kunde födas något på förhand. Läkaren berättade smått skämtsamt att de just hade haft en annan kvinna i min situation: hon skulle också in på kontroll, men hann inte innan barnet var fött. Oj, tänkte jag, det här kan gälla mig också.
På något sätt tror jag att Gud hade ett finger med i spelet i det att jag var på rådgivningen den dagen, och att jag fick höra det jag fick höra. För när fostervattnet sedan gick på natten (till 30.1), så var jag förberedd. Visserligen var jag väldigt förvånad, det var ju trots allt tre veckor på förhand! Men jag behövde inte bli rädd att något var fel. Gällande det här med fostervatten så hade jag på förhand varit rädd att jag inte skulle märka när det for. Jag har nämligen hört att alla inte märker av det så tydligt. Men jag kan säga som så att jag inte behövde grubbla över den saken. Jag fick också snart lära mig något nytt om förlossning: att fostervattnet "gick" behöver inte betyda att det "gick en gång" - den gick i 44 h för min del! Jag är väldigt tacksam över att jag var hemma när det började och inte på bussen eller i butiken (eller i Åbo)! Skakig i benen ringde jag till bb och fick höra att vi skulle komma in senast på förmiddagen ifall inte värkarna kommit igång innan det.
Jag hade trott att sammandragningarna skulle inledas i och med att fostervattnet for. Så var det inte för mig. Nästa dag (30.1.) var vi två gånger in på bb, men blev hemskickade båda gångerna. När jag var in den andra gången hade dock små sammandragningar kommit igång. De blev något starkare under nattens gång, men eftersom de kom sällan kunde jag sova bra emellan. 1 ½ dygn efter att fostervattnet for, åkte vi till bb för tredje och sista gången. Datumet var 31.1. Det konstaterades att sammandragningarna jag kände inte var de riktiga sammandragningarna, dvs. de som öppnar livmodermunnen. Jag behövde bli igångsatt.
Kl. 12.30 tog jag det avgörande pillret. Man sade att det kunde upp till tre dygn för pillren att verka. Det hade varit en långdragen start på förlossningen, så jag önskade verkligen att det skulle gå snabbare än så. Och det gjorde det. 13.50 räknar jag med att de "riktiga" sammandragningarna kom igång. Från och med nu gick det ganska snabbt. Mellan 13.50 och någon gång innan kl. 21 (dvs. 7 h) kom sammandragningarna med 3-5 minuters mellanrum (och ofta kändes det som att de inte riktigt gick helt över i pauserna heller), och jag öppnades 10 cm. Jag blev snabbt matt av sammandragningarna och kl. 19 behövde jag smärtlindring genast (även om jag innan förlossningen hoppats att jag skulle klara mig utan medicinsk smärtlindring). Istället för epidural som behövde någon halvtimme på sig för att börja verka fick jag PCB, som skulle ge lindring snabbare. När smärtlindringen sattes in frågade jag hur snabbt den börjar verka, och de sade "genast". Från och med den stunden var sammandragningssmärtorna över. Sedan tog det ändå inte länge innan krystvärkarna började ge sig till känna. (Hur mycket smärtlindringen tog bort av de värkarna vet jag inte.) Nu kom jag in i en ny fas av förlossningen. Jag hade förberett mig på sammandragningarna och jag hade fokuserat på det att man skulle öppnas 10 cm. Jag hade också hört uttalanden i stil med att "när krystandet börjar, då är det nästan över". Jag var alltså inte riktigt förberedd på det som den här fasen förde med sig. Men för att göra en lång historia kort kan jag säga: Efter 35 minuters aktivt krystande föddes en liten Elias på 3160 gram. Och jag var glad över att jag klarat av att föda fram honom.
Elias föddes alltså 31.1 på kvällen, efter 7 ½ h aktiv förlossning (och 44 h efter att fostervattnet for) . Jag är glad att han hann komma den kvällen. På det sättet blev han ett januaribarn precis som jag - och jag har alltid tyckt om att vara januaribarn. Och visst är det lite roligt att jag är född 21.1 och han 31.1!
På den vägen är det nu. Det blev en Elias. Och samtidigt blev det en mamma och pappa av mig och Anders. De första 1½ veckorna var omtumlande för min del, men därefter har det börjat kännas lättare. Och visst är det konstigt - istället för att nu vara nervös över att beräknat datum skulle vara om fyra dagar, så har vi nu en baby på 16 dagar!
Tack Gud för lilla söta Elias! Tänk vilka spännande år vi har framför oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar