I konflikt med en individualist

Fy för individualismen. Den är en olycka för dagens samhälle, för dagens människor. Det är inte bra att egna strävanden ersätter kärleken till och omsorgen om andra.

Så tänkte jag.

Karriärsugna, självupptagna och nonchalanta är dessa individualister. Till den kategorin människor hör inte jag.

Det trodde jag.

Efter att jag fick barn insåg jag sanningen. Jag är inte det minsta skonad från individualismen. Kanske strävar jag inte efter karriär och hög lön. Kanske strävar jag inte efter den perfekta kroppen, eller efter att resa jorden runt. Men den där egentiden! Den är viktigare för mig än jag kunde ana. Att få ta en dusch ifred. Att få äta ifred. Att någon gång få promenera utan vagnen. Att få ta en länk eller cykeltur. Inte behöva finnas till för någon annan än mig själv. - Gissa hur skönt det var att få simma i sjön, bara vara omgiven av vatten! - Vidare att få göra sådant som man blir riktigt glad av. Spela volleyboll, skriva blogg, laga fotoalbum. Sådant längtar jag efter!

Att få göra saker helt på egen hand, helt ifred är något jag inte klarar av att sluta längta efter. Så även om jag inte helt vill ändra min uppfattning om individualismen, så vore det falskt att säga att den inte ger mig någon glädje. Men det måste jag säga, att individualismen inte underlättar vardagen för föräldrar. Ibland tycker jag att mina tankar kretsar lite väl mycket kring mig och mina önskningar och "rättigheter" (dvs. rättigheter som jag själv tillskrivit mig). 

Ännu för några månader sedan när vardagen var mer hektisk än nu trodde jag att jag skulle vara nöjd bara jag skulle hinna sova tillräckligt, äta mig mätt och duscha. Nu när jag hinner det inser jag att jag inte alls är nöjd. Den individualistiska delen av mig vill mera. Hoppas jag kan nöja mig snart.