Efter förra inlägget, som handlade om det excentriska
i att via sig själv (kalla sig själv vi)
och att omtala sig själv i tredje person tillsammans med pronomenet sig, kom jag på ett ytterligare något
udda tilltalssätt jag brukar använda. Jag brukar nämligen ibland via min son.
Medan jag kan ha roligt åt att kungligheter
viar sig själva tycker jag inte att det känns konstigt att via min son. Vilket
så här vid eftertanke känns konstigt. Hur som helst kan viandet låta så här:
"Så tar vi det lugnt med trumpinnen."
"Så e vi fösikti." (Detta skrivet
på dialekt. Jag är lite osäker på om jag på standardsvenska skulle säga försiktig eller försiktiga. Antagligen det senare.)
Kanske använder jag vi för att inte låta hård vid en tillrättavisning. Istället för att
utpeka sonen genom att säga du, antyder
jag antagligen med vi att vi sitter i
samma båt, att det kunde ha varit jag
som hade lekt med trumpinnen och att jag också måste ta det lugnt med den. Men
sist o slutligen är det bara sonen (och eventuella lekkamrater) som tilltalet gäller.
2 kommentarer:
Jag gör båda. Kallar mig själv mamma - och tycker det är konstigt med sig istället för mig- och viar Oliver. Undrar varför man gör så här?
Jag har gått en kurs i Barns språkutveckling, men kanske borde ÅA erbjuda en kurs i Föräldrars babyspråk också! ;) Jag har ingen aning om varför man säger just de här sakerna, men syftet med babyspråk överlag är säkert att göra språket barnvänligt, så att tonfallet är mjukt och språket lättförståeligt.
Skicka en kommentar