Det börjar väl bli dags för mig att komma med ett nytt inlägg. Det som jag gjort sedan jag senast skrev ett inlägg är att jag varit på farfars begravning och att jag varit på dzindseele (läsmöte) hos Johis.

För att lite berätta om farfars begravning så kan jag säga att utsjungningen och själva begravningen var fin, trots att det förstås inte var vidare roligt. Till utsjungningen hade lite släktingar och bysbor samlats. Själva begravningen som hölls på lördag samlade också ännu fler släktingar och bysbor. Alltsomallt hade 80 personer samlats för att hedra minnet av farfar. Det var länge sedan jag sist var på begravning och den här begravningen var den första jag deltagit i i Finland, så det var lärorikt att vara med så att jag fick se hur allt går till. Dessutom var det väldigt roligt att se både släktingar och farfars vänner som jag ser väldigt sällan. Det var ledsamt att mista farfar, men jag blev ändå så glad av tanken att: "Tänk att farfar just nu får se Jesus och himlen, det som vi inte har en aning om hur det är." Farfar hade tron på Jesus och det känns skönt att veta. Vid utsjungningen tänkte jag att ifall han inte hade trott på Jesus skulle allt nu kännas hemskare. Vilket härligt hopp det är att få tro på Jesus!

För att också berätta lite om läsmötet så kan jag börja med att berätta vad läsmöte är, för er som inte vet. Läsmötet är en tradition från förut som ännu lever kvar, men stilen har lite ändrats, kan jag tro. Det finns historier om de forna läsmötena när folket skulle kunna katekesen utantill osv., det låter alltså väldigt strängt. Nuförtiden är det en muntrare stämning. I år var det Johi och hennes familj som ordnade läsmötet, dvs. de stod för husrum och bakelser, medan prästen stod för undervisningen och kantorn för musiken. Läsmötet är även som en anmälan till skriftskolan för de kommande konfirmanderna. Ännu när jag började skriftskolan skulle man vid läsmötet kunna budorden och trosbekännelsen, men tyvärr är verkar det faktiskt inte vara så mera.

Vid det här läsmötet hos Johi deltog 31 personer. Först var det en timme undervisning och däremellan sjöng vi ganska många psalmer. Sedan blev det fikapaus. Efteråt var det ännu någon form av andakt med mera psalmer och en sång som är specialgjord för vår församling. Ca 2h tog läsmötet och folk återvände sedan hemåt. En liten stund stannade jag och lillabror sen ännu kvar för att tala lite med Johi.

Nu är det bara sex skoldagar kvar plus penkkis. Sedan är det läslov. Före julen tyckte jag det var vemodigt att måsta sluta skolan, men nu känner jag mig redo. Det känns som att min gymnasielust börjar vara finito nu. Sedan har jag endast studentskrivningarna att klara av än, och sen kommer det spännande tider. Men så långt fram i tiden är jag faktiskt inte än! Jag ser framemot penkkis och redan söndagen efteråt är jag troligtvis på väg till Helsingfors till Hannas. Det är så bra att jag får fara dit, för jag hade redan trott att jag inte skulle kunna fara å hälsa på Hanna nu på vårterminen. Dessutom skall vi läsa tillsammans, så inspirationen är säkert större där än hemma! Det som är så speciellt denna gång är att några vänner, som inte hälsat på Hanna förut, nu troligtvis kommer med. Jag ser SÅ framemot dedär fem dagarna (sammanlagt nästan 4 dygn) som jag (vi) kommer att få spendera i Helsingfors. Det här är förresten andra gången jag far till Helsingfors och studerar. Den här gången får jag dock läsa annat än enbart matte. Det ska bli intressant att igen få känna sig som en Helsingforsare, för när man är med och gör något vardagligt där, så känns det som om man skulle vara mer med i rutinerna där. Men en sak är ändå klart, egentligen kommer jag aldrig att känna mig som en helsingforsare. Jag kommer nog innerst inne att vara den där lite osäkra österbottningen. Varför har annars inte något skrivit om jantelagen på sin blogg? Bara en tanke som dök upp. Det är nu inte så att jag hela tiden går och känner mig osäker, för så väldigt osäker är jag då ändå inte (eller vad vet jag, jag måste ta och rannsaka mig själv). Men det som jag tänkte på var att jag inte har den där självsäkra attityden som helsingforsarna har. Jag har inte en inrotad maskin i mig som hela tiden säger: "Du klarar det! Satsa högt, för du klarar allt du vill klara av!"

När man inte vet vad man skall skriva så kan det börja handla om vad som helst. För att inte texten skall driva in på väldigt konstiga områden, så skall jag ta och avsluta nu. Jag hoppas att ni har det bra där ni befinner er!