Landsbygdslängtan

Jag tänker mig att det finns två sorters människor - de som vill bo på en större ort och känna sig anonyma, och de som vill bo på en mindre ort för att inte känna sig anonyma.

Jag avskyr känslan av att inte känna någon i min omgivning. Kanske var det därför året i Tammerfors var tungt. Kanske var det därför jag inte heller trivdes i lilla bostadsområdet Böle i vår fina landsbygdskommun Korsholm. Det var kanske inte helt omöjligt att lära känna nya människor, men nog svårt. Min egen analys säger att det beror på att bostadsområdet var nytt och att det inte fanns något centrum där man naturligt träffade grannarna.

På många sätt är jag en stadsflicka - asfalt och betongväggar känns mer hemma än mossa och granar. Naturen är överraskande nog ganska obekant för mig och dessutom är jag rädd för en del djur. Däremot njuter jag av att sitta på café och iaktta människor. 

Men när det kommer till boende vinner landsbygden. Främst på grund av möjlighet att lära känna grannar och grannars grannar. Att känna sig som en del av ett sammanhang. Och även på grund av möjligheten till egen trädgård, ett eget space. (Något vi saknar tillsvidare.)

Att Kvevlax är lämpligt för oss har klarnat. Befolkningsmängden är ungefär lika stor som i min uppväxtby Nedervetil, och känns därför bekant. Men ytan är mycket mindre, vilket innebär att människorna här bor på bara några kilometers radie. Och det är helt i mitt tycke, för finns det något annat än storstadens anonymitet som jag ogillar så är det att bo i ett ingenmansland.

För tillfället bor vi centralt och har all service inom en radie av några hundra meter. Och processen att lära känna människorna här har fått en bra början. Bättre än så kunde det nästan inte bli. Bara trädgården som saknas.