Tunga tankar som jag försöker bli av med

Jag har alltid varit en sådan som grubblar mycket. Och det är alltid tungt att grubbla. Så är det också just nu. Israelresan var en väldigt bra resa och en väldigt skön tid. När jag sedan kom hem kom vardagen emot som en vägg. Redan före Israelresan hade jag funderat mycket kring det här med yrkesval. Efter Israelresan har jag inte gjort annat än grubblat. Så vad kan jag annat säga, än att vardagen har känts ganska tung.

Men för att inte lämna deprimerade så vill jag berätta något roligt, och det är att jag nu är hemma i Österbotten, och får vara hemma sammanlagt mer än en vecka. Eftersom jag i Åbo grubblat så mycket har jag inte heller kommit ifrån det att en stor hemlängtan dragit över mig. Det här är väl en reaktion på att jag inte vill bli vuxen. Vuxen måste jag väl bli nu då, det kommer jag inte ifrån, men jag kan inte förstå varför jag inte njöt mera av gymnasietiden. Visst var det en tid jag tyckte om, men hela tiden hade jag en längtan att flytta hemifrån, och nu förstår jag inte mer varför.

Det skulle vara så enkelt om jag alltid skulle ha haft ett drömyrke, och att utbildningen skulle finnas i Österbotten. Då skulle problemet väl vara löst. Men jag inser också att det nog var nödvändigt för mig att komma bort från Österbotten, för annars skulle längtan att fara bort alltid funnits kvar.

Det som är min bön just nu är alltså att jag under det här året skall komma fram till om jag vill fortsätta med tyskan, och ifall jag INTE vill fortsätta så skulle jag då vilja komma fram till vad annat jag skulle vilja. Men det här med tyskastudierna känns just nu inte så hemskt som det gjorde för en vecka sedan. Kanske det rentav blir roligt nångång igen.

Det är egentligen en liten fel bild jag ger när jag säger att jag funderar på vad JAG vill göra. Egentligen handlar det mycket mer om vad jag tror att Gud vill att jag ska göra. Jag själv har egentligen inte så stor skillnad vad jag gör sen när jag blir ännu mera vuxen. Jag skulle bara vilja hitta något som Gud skulle välsigna. Eller istället så, att han skulle visa mig det han vill att jag ska göra. Men det är så svårt. Och tänk ifall det faktiskt är så att han inte har någon skillnad och jag "får" välja helt själv. Helst skulle jag inte välja själv, för jag vet inte vad jag vill. Det skulle vara så enkelt om han bara skulle viska något i mitt öra, så skulle jag göra så.

Varför är bibelställen ibland så svåra att ta till sig? När det står något i Bibeln så får man ju tro på det! Ändå är det så svårt att ta det helt lugnt. Men jag försöker ändå lita på det som står i Matt 6:25-34.


"Därför säger jag er: Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka, inte heller för er kropp, vad ni skall klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Fader dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför gör ni er bekymmer för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådanan kläder åt gräset, som i dag står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er? Så lite tro ni har! Gör er därför inte bekymmer och fråga inte: Vad skall vi äta? eller: Vad skall vi dricka? eller: Vad skall vi klä oss med? Efter allt detta söker hedningarna, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga."


Vilka härliga verser alltså! Jag önskar att jag en dag riktigt kan ta dem till mig.