Att omtala sig själv i tredje person

Det finns ett muminavsnitt som brukar snurra på hemma hos oss ibland och som roar mig. I avsnittet slår Snorkfröken sig så hårt att hon glömmer sin identitet och tror att hon är prinsessa. Efter olyckan viar hon sig själv (finns det ett sånt ord?) och för mig som skrev kandidatavhandlingen om niande och duande i tyska och svenska är just den här detaljen orsak till njutning.

Efter att jag blev förälder har jag märkt att jag i samtal med mitt barn har börjat omtala mig själv i tredje person. Och det känns egentligen helt naturligt.

"Kom till mamma!"

"Mamma diskar nu."

"Mamma ska bara ..."

Men sen när jag använder reflexiva verb känns det av någon anledning inte bekvämt längre, det känns som att jag går för långt.

"Mamma ska bara klä på sig först."

"Mamma vilar sig."

Jag vet inte varför, men det känns inte naturligt. När jag bara talar om mamma känns det som att jag talar om mig själv, men när jag använder sig känns det som att jag har börjat tala om någon annan. Det här känns ungefär lika naturligt som att kalla sig själv vi.