När jag hört talas om babybubblan har jag
ofta förstått den som en mysig bubbla förbehållen mamman och barnet. En bubbla
där man inte kan slita blicken från varandra, en tillvaro man ogärna lämnar. En
sådan bubbla har jag inte själv känt av, varken med Elias eller Aaron, trots
att jag kunnat glädjas mera den här gången.
De gånger jag har känt av en bubbla har det
inte känts som en bubbla dit ingen annan kan komma, utan en bubbla jag inte kan
komma ur. Det är de gånger när jag börjar känna att livet (sommaren,
gemenskapen, äventyret ...) pågår där ute någonstans, medan jag är fast inne, i
huset eller allmänt i jobbet som förälder.
Det är så min babybubbla kan se ut. Men när
väggarna börjar komma närmare är jag glad att märka att det inte är omöjligt att
ta sig ur bubblan. Min kontakt med omvärlden är inte bruten, den är bara på
paus ibland.
Med Elias var bubblan ganska påtaglig. Med
Aaron har jag bara känt av den ibland. De senaste dagarna knappt alls, när jag
har fått vara med om så mycket roligt som besök hos vän, systerns flytt, stranddag,
gudstjänst och nu igen besök hos systern. Men de senaste dagarnas
mediediskussioner om offentlig amning gör mig lite ledsen. Det verkar finnas
många som tycker att jag ska stanna inne i bubblan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar