Så mycket bättre - om när jag tog genvägen förbi helvetet

För två inlägg sedan skrev jag att jag fick välja mellan pest och kolera. Men det visade sig att kejsarsnitt inte var kolera, utan snarare ... glass.

Före jag fortsätter berätta vill jag poängtera att jag förstår att varje förlossning och varje kejsarsnitt är unik. Det här är endast mina egna erfarenheter. Till blivande förstföderskor vill jag säga: förbered dig på vad som är på kommande och lyssna till positiva förlossningsberättelser. En förlossning behöver inte bli traumatisk.

När jag hade fött vårt första barn var min första tanke inte "jess, vi fick ett barn", utan "puh, jag klarade det!" Även om jag inte vet hur många barn vi kommer att få, har jag en föreställning om att det kan bli tre, och jag tänkte: "Hohho, det här var bara ett av tre!" När babyn kom till bröstet njöt jag inte, utan jag fokuserade på att uthärda smärtan när de sydde mig. Jag hade svårt att ta till mig gratulationer från människor. Jag kunde lättare relatera till kommentaren "Lycka till!", som någon enstaka som tur skrev åt mig.

Nu när vi genom planerat kejsarsnitt fick vårt andra barn var min första tanke: "Va? Gick det så här lätt!" Jag njöt av att se babyn och få honom till bröstet. Senare tänkte jag: "Oh, nu var redan två av tre avklarat, som lite i förbifarten." Jag har glatt mig åt gratulationerna, som genast började strömma in av otaliga inblandade läkare och skötare.

Skillnaden mellan vanlig förlossning och kejsarsnitt var för mig som dag och natt. Andra faktorer spelar också in, speciellt det att jag den här gången hade erfarenhet från en tidigare födsel och ett tidigare barn.

Hade jag genomgått en vanlig förlossning nu hade jag sannolikt upplevt den som behagligare än den förra. Hade jag genomgått sätesförlossning hade jag antagligen upplevt den lika besvärlig som förra gången, eller möjligtvis värre, på grund av oron jag skulle ha känt.

Mamma sade före kejsarsnittet att hon hört att anknytningen kan vara svårare efter ett kejsarsnitt, eftersom födseln inte skett på naturlig väg. För mig var det tvärtom. Chocken jag upplevde vid förlossningen gjorde det svårt för mig att glädja mig vid första barnets ankomst, medan allt gick så lätt vid kejsarsnittet att anknytningen genast kunde påbörjas.

Nu måste jag ändå påpeka att det bara är fem dagar sedan kejsarsnittet utfördes, och jag kan i det här skedet inte överblicka alla följder.

Jag vill berätta om skillnaderna mellan våra två födslar (födseln och tiden därefter), varav de allra flesta faktorer visar varför jag upplevde andra födseln som så mycket bättre än den första.

Så mycket bättre

FÖDSEL 1 (VANLIG FÖRLOSSNING)	FÖDSEL 2 (PLANERAT KEJSARSNITT)
Anders pappaledighet: en dryg vecka. Detta stressade mig enormt på BB:n och störde mig mycket under tiden därefter.	Anders pappaledighet: tre veckor + två veckor semester. En stor trygghet i jämförelse med förra gången.
Tammerfors: Vi bodde i Tammerfors, och hade inte många bekanta inom räckhåll.	Kvevlax: Nu bor vi nära släktingar och vänner.
Vård på finska: Jag tyckte vi klarade oss hyggligt, men ...	Vård på svenska: ... nu märkte jag hur mycket tryggare man känner sig när man får tala sitt modersmål.
Chock: "Var en förlossning så här jobbig!"	Chock: "Kan en födsel vara så här lätt?"
Smärta under förlossningen: sammandragningar som fick mig att skaka, krystskede som gav mig panik och när jag trodde det var över skulle jag ännu sys. Aj!	Smärta under födseln: Det mest smärtsamma under födseln var när de satte in droppnålen. Det säger en hel del om vilken icke-smärtupplevelse kejsarsnittet var.
Sömnbrist: Min förlossning räckte nästan 2 dygn. Först sov jag bristfälligt två nätter, sedan hade jag en utmattande förlossning, och väl till natten föddes Elias, vilket gjorde att jag var för upp i varv för att kunna sova ordentligt nästa natt. Nätterna därefter sov jag dålig p.g.a. barnskötseln.	Sömnbrist: Jag var lite för nervös för att kunna sova bra natten innan kejsarsnittet. Men det var bara en natt, och när jag fick träffa vår baby var jag därför inte speciellt trött. Nätterna därefter har jag sovit lite p.g.a. barnskötseln.
Blodförlust: 900 g.	Blodförlust: 400 g.
Smärta efter förlossning: Svårt att sitta i början. Flera dagar efteråt var det svårt att gå normalt, p.g.a. stygnen. Jag åt smärtstillande 2 veckor.	Smärta efter födseln: Smärtan som sades skulle komma dagen efter födseln kom inte. Men jag rör mig försiktigt, och undviker att hosta och skratta, för att det inte ska kännas i operationssåret. Jag lär få äta smärtstillande upp till 4 veckor, men hittills har jag inte känt av smärtan.
Yrsel: Jag var väldigt yr efter förlossningen. På väg till duschen tänkte jag svimma. Det första dygnet tog jag det väldigt försiktigt med promenader.	Yrsel: Efter kejsarsnittet tog det några timmar innan känseln återkom till benen. Jag kunde alltså, och behövde inte röra på mig. (Tack kateter!) När jag på kvällen satt upp och åt var jag lite yr. Men tacksamt nog behövde jag alltså inte komma mig upp ur sängen.
BB-tiden: Tiden på BB:n upplevde jag som ganska stressig. Hur skulle man förutom ammande och pumpande hinna med sömn, toalettbesök och mat?	BB-tiden: Mycket sömn fick jag inte, men jag hann bra med mat och toalettbesök, och jag njöt av tiden med babyn. Ammandet gick tämligen bra, och pumpa behövde jag som tur inte!
Bakslag: Allt var tungt i början, men ett speciellt bakslag var bilirubinvärdet som steg. Det innebar att Elias var väldigt trött, och amningen blev en komplicerad process och ljusvården kändes ansträngande.	Bakslag: Den första tiden var ljus och fin. Lite bakslag fick vi i och med att babyn under lite mer än ett dygn var ganska trött. Bilirubinvärdet steg och vikten minskade. Även några undersökningar av hjärtat gjordes. Men det redde upp sig och det gick inte så långt att babyn t.ex. behövde ljusvård.
Chock: Livet som förälder var en chock. Allt kändes tungt.	Icke-chock: Jag hade varit rädd för att allt skulle kännas tungt igen, men det gjorde det inte. Det kändes vant och naturligt.
Oerfaren: Jag hade ingen erfarenhet av babyskötsel. Jag behövde våra sex dagar på BB:n för att känna mig redo att åka hem. Första tiden hemma var jag orolig för en hel del, och under det första året var det mycket som vi fick kämpa oss fram med p.g.a. bristande erfarenhet.	Erfaren: Jag hade tänkt att jag skulle ha glömt det mesta, men förvånades av att det mesta gick så naturligt. Jag fick redan märka att erfarenheten den här gången gör allt lättare. Jag behöver inte kämpa mig fram utan har knep att använda.
Baby-blues: Jag fick baby blues som höll i sig 2 veckor. Därefter var jag nedstämd tills Elias var fyra månader. Detta hängde ihop med boningsorten, nedstämdheten försvann nämligen i och med flytten till Österbotten.	Ingen baby-blues: Nu är vi inne på femte dagen och jag har inte känt av någon baby blues. Jag tror faran är förbi. Tvärtom förra gången har jag kunnat njuta av det nya livet.
Tanke om antal barn: ”Hur ska jag klara av tre barn? Jag klarar knappt av ett barn!”	Tanke om antal barn: ”Tre barn? Det blir nog inga problem!”
Babyns sömn: Jag säger bara ett ord: Kaos.	Babyns sömn: Den här gången äger jag trygghet, erfarenhet och knep. Kaotiskt känns det därför inte den här gången.

Något namn har vi inte kunnat komma på åt lillebror ännu. Det är en av få nackdelar med den här födseln, i jämförelse med förra. Då hade vi det ganska lugnt på namnfronten.