Jag har förut läst två böcker av Alan Loy McGinnis som jag genast fattade tycke för. Nu har jag läst en tredje bok av honom, Våga vara dig själv!, som visserligen var bra, men där jag också ställde mig frågande till några detaljer. Han brukar ändå ha bra poänger, och nu vill jag dela med mig av de två poängerna som satte sig bäst på minnet.
Under rubriken Kristen ödmjukhet talar McGinnis om att en del kristna tror man för att vara ödmjuk måste gå omkring och tala om hur dålig man är. Hoppeligen har ni räknat ut det själva, det som författaren sen kommer till, att man inte ska behöva gå omkring och ursäkta och kritisera sig själv hela tiden. Den intressanta poängen kommer därefter, när han med sin bakgrund som psykolog säger att om man hela tiden går och säger "Jag är så dålig på att komma ihåg namn" och "Jag kan visst aldrig komma i tid", så kan man efter en stund märka att man faktiskt lätt glömmer namn och att man hela tiden är sen. - Man ska alltså inte säga sådant om sig själv som man inte önskar vore sant.
Den andra poängen har att göra med förmågan att älska sig själv på rätt sätt. En del människor har inte det självförtroende som de skulle önska medan andra har lyckats bygga upp ett ego som de själva inte märker av. I boken finns då ett recept som jag tycker är bra, och det är egentligen konstigt att jag inte tänkt på det förut. Eller har jag kanske? Men jag har inte fångat det så bra i ord som i boken. Det står att "vi ska älska oss själva som Gud älskar oss: Gud är inte vidare imponerad av oss - han känner våra fel och brister. Men vi är hans barn, och Gud är angelägen om vårt bästa."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar