Bilkörning

Jag började redan fundera om det stod om mig i tidningen när det fanns en sådanhär notis i tidningen: ”Beundrade solnedgången, körde i diket. Ungefär halv elva på tisdag kväll gled en personbil ner i diket från riksväg åtta. Den 1988 födda kvinnan som körde bilen norrut från Karleby hade beundrat solnedgången och samtidigt glidit ner i diket på höger sida vid Koivisto rakan. Föraren klagade på huvudvärk och kördes med ambulans in för en läkargranskning. Materiella skador uppstod på bien. Alkohol hade ingen andel i olyckan.” Efter att jag tänkt i ett par sekunder kom jag däremot fram till att jag inte har kört i diket och att jag inte på länge varit till sjukhus, så det måste ha varit någon annan flicka.

Något som jag inte tycker om med bilkörning är dedär kamerorna som plötsligt vuxit fram som svampar ur jorden. Jag kan garantera att jag alltid försöker hålla hastigheten, men när det kommer till kamerorna blir jag osäker. Plötsligt när jag ser den gråa lådan saktar jag in och funderar på om det var 80 eller 100 här. Det leder till att jag hinner sakta ner till 90 och rör mig därmed på en gränsnivå. På många ställen blir det 80 just före kamerorna, eller rättare sagt så är kamerorna satt upp just efter att det blivit 80. Därför blir jag osäker på om det faktiskt kan vara 100 här. Kanske jag missade någon ”80”-skylt? Dessutom har jag märkt att kamerorna kommer upp mellan 80-skylten och en korsning. Så när man väl är inne i korsningen sitter man ännu och tittar på sin hastighetsmätare. Kameran är kanske tänkt att hjälpa till så att folk säkert saktar in till 80 i en korsning. Slutligen blir det för somliga (läs: mig) att man ibland tänker mera på kameran än på korsningen. Förhoppningsvis lär man sig någon gång att förhålla sig rätt till kamerorna.

Jag var ikväll på möte inför Pieksämäki. Vi satt på stolar i ring på gräsmattan och fick njuta av att sommaren ännu är här och att lägret är på kommande. Vi sjöng sångerna ”Vi sätter oss i ringen”, ”Vilken härlig dag” och ”Du vet väl om att du är värdefull”. Dessa är sånger som jag inte sjungit på länge, så det kändes skönt att sjunga just de sångerna. Mest var det äldre människor som var med på mötet. (Till äldre räknas i detta fall kanske småbarnsföräldrar.) Men några yngre var vi nog också, fastän inte så många. En trevlig stund hade vi och vi fick listor på människor som kommer att sova i de logement som vi har ansvar för. Just nu verkade det vara 568 människor anmälda, och 70 personer är vi som kommer att komma till lägret dagen före det börjar. Jag önskar och ber att lägret blir bra för alla deltagare. Jag hoppas att många ska få se hur härligt det är att få ha tron på Jesus Kristus.

Imorgon ska jag med två vänner till Power Park (jag kallar det PP) i Ala-härmä. Nöjesfältet har inte funnits så länge, jag upptäckte den för bara några år sedan. (obs! Vi brukar köra om där varje år, och jag har inte sett nöjesfältet nå många år.) Inte är den ännu heller så stor, men jag har sett att den har några häftiga karuseller. Det finns en berg-och-dalbana som lite påminner om Tornado i Särkänniemi. Skillnaden mellan de två berg-och-dalbanorna är att man sitter in i vagnen vid PP, men den i PP går sedan både framvägen och bakvägen genom banan. I år har PP dessutom en nyhet: en träberg-och-dalbana. Jag har sett den från vägen och den ser nog häftig ut. En hemsk karusell har de dock, och jag vet inte hur jag skall våga fara på den. Men jag måste. Om jag INTE far på den kommer jag att ångra mig, så är det alltid. Den hemska karusellen tror jag heter ”Booster”. Den är som en lång pinne och på båda ändarna finns fyra stolar. Pinnen snurrar, och ändan kommer ganska långt upp i vädret kan jag säga! Dessutom snurrar stolen så att man firrar upp och ner. Den här karusellen såg jag på Blackpool Pleasure Beach i England, och ”passagerarna” på karusellen såg exakt så rädda ut som jag tänkte att jag själv skulle se ut.

Så imorgon blir det skrik och skratt! Sommaren lever!
Gud vare med er!