Där satt den!

Johi: "See you in Heaven".
Sofie: "Nää, see you in the sky!"
Och färden var igång.

Jag började igår skicka runt och kolla om någon var intresserad av att åka till Power Park. Till slut blev vi tre som for iväg, Johi, Melinda och jag. Melinda var chauffören, Johi var fotografen och jag var filmaren. Vi anlände och såg fina berg-och-dalbanor. Vi betalade in oss och var färdiga att börja färden. Människor var där direkt från början, dvs direkt när nöjesfältet öppnades. Det blev dock aldrig proppfullt, och till den enda attraktionen som man behövde stå i kö för var den nya träbergodalbanan. Området var inte helt stort, men väldigt fint pyntat med blommor och fina fontäner och små vattenfall. Det fanns en attraktion som ingen av oss tre vågade fara på. Den var så hemsk så jag vågar inte ens förklara hur den gick till. Men andra attraktioner var vi på. Typhoon var som Särkänniemis före detta Frisbee. Typhoon var däremot bättre för man satt och titta utåt till skillnad från Frisbee där man titta inåt på varandra.

Vi var också på en dålig variant av bläckfisken. Sedan var vi på en barnbergodalbana (av mig kallad så), som inte var helt barnslig, men ändå inte hemsk. Sedan provade vi på bergodalbanan som blev min älskling. Jag blev förtjust i den i vintras när jag såg den för första gången. Nu när jag fick åka i den på riktigt så blev jag inte besviken. Tvärtom. Och nu till ALLA Helsingforsbor (jag försöker citera Johi): "Glöm träbergodalbanan vid Borgbacken och kom till Österbotten!". Den här träbergodalbanan var helt enkelt JEE! Inget saknades! Första backen var brant, farten var hög (speciellt längst bak), längden var ganska lång, backarna var många, man lutade mycket i svängarna, det blev aldrig tråkigt! Jag satt en gång (kanske flera gånger, men jag tänker nu speciellt på en gång) bredvid Johi längst bak. Johi skrek hela vägen, skrek och skrek. Jag satt bara och gapa, för jag skrattade egentligen men inget ljud fick jag fram. Så där satt jag hela vägen med munnen öppen. Sedan säger Johi att hon inte hörde ett pip från mig. Det är bara så svårt att förklara att jag ville skrika och skratta på samma gång, men inget ljud kom ut. Nåja, på min begäran så åkte vi träbergodalbanan många gånger. Och jag rekommenderar er alla att någon gång prova på denna extremt häftiga träbergodalbana! Ofta när man steg av åkturen hörde man andra som också uttryckte sin fina erfarenhet av åkturen.

En annan s.k. bergodalbana som jag och Johi besökte tre gånger, var en blandning av Särkänniemis Korkkiruuvi och Tornade. Den startade med att hela vagnen drogs bakåt och uppåt. Därmed lutade man hela tiden framåt medan man drogs uppåt. Sedan släpptes vagnen ner, och man for med en hisnande fart mot alla skruvar och lockar. När skruvarna och lockarna var färdiga for man upp på en annan backe. Och därifrån släpptes man igen ner, men denna gång bakåt. En såndär härlig känsla som pirrar i magen igen alltså. Så fick man en åktur genom skruvarna och lockarna igen, fast denna gång baklänges. Det kändes lite konstigt och man blev lite snurrig. Men bara lite.

En annan häftig upplevelse var attraktionen som jag kallar för Fritt Fall. Den var 40 m högt. Vid Gröna Lund har jag varit på Fritt Fall Tilt. Den är 80m hög, och man lutar framåt där. Den här var ju då dubbelt kortare, och höjden var inte skrämmande. Men när man väl föll så skreeeeek man! Ni som har varit på fritt fall vet vilken känsla det är jag talar om!

Det var roligt att jag fick filmat lite från nöjesfältet. Jag tyckte vi filma ganska mycket. När jag nu efteråt ser på filmen önskar jag nog att vi hade filmat mycket mer. Pga att batteriet tog slut kunde jag sedan inte filma mer än det jag gjorde. Melinda och Johi var också filmanter ibland, och det var bra att de ville filma när vi två andra for på någon attraktion.

Det var roligt att vara till Power Park. Jag snurrade som sagt runt med Johi och Melinda ganska många gånger i olika attraktioner. Jag tackar för alla skrik, skratt och tysta-djupa-rädda-andetag som jag fått dela med er. Fritt Fall gav hemskaste känslan! Träbergodalbanan var roligast! Den andra bergodalbanan var verkligen cool! Och på nästan allt annat hade jag roligt!:D

När jag kom hem från Power Park fick jag veta att mamma igen mådde dåligt, eftersom hon nu igen drabbats av gallabesvär. Hon åkte in till sjukhuset för att få värkmedicin och lämnade nu där över natten. Jag var ju inte hemma på hela dagen, så jag har själv inte sett hur dåligt hon mått, men enligt vad jag har hört så mådde hon väldigt dåligt. Det är hemskt när sånt här kommer och jag hoppas bara att hon blir frisk snabbt. Och hoppas att hon inte behöver ha magvärk mera.

Dagens bergodalbaneåkning är nog ändå inte slut för mig idag ännu. Det verkligt hemska åkandet börjar väl när man ska sova. Då brukar jag se alla banorna framför mig och det känns som jag sku snurra såväl till höger/vänster som upp och ner. Får hoppas ändå att jag kan somna snart!

Sov gott! Och hoppas ni andra också får prova på härliga träbergodalbanan vid Power Park!
Gud vare med er!