För ett par inlägg sedan nämnde jag att jag lever med en känsla av riktningslöshet. Så långt jag kan minnas i livet har jag alltid haft mål att sträva emot. Ett förhör eller prov på kommande. Träning inför julfestprogram. Sommarlov. Nästa årskurs. Lågstadiet som tar slut, och högstadiet som tar vid. Gymnasiet som börjar. Studentskrivningarna. Sommarjobb. Studier. Utbytesår. Kandidatexamen, magisterexamen. Alltid något att se fram emot eller sträva efter. Alltid en plan för framtiden, så långt man kan tänka i alla fall. Ja, sommaren mellan gymnasiet och universitetet var ett tillfälle då jag en tid inte hade en aning om vad framtiden skulle bära, men då visste jag i alla fall att någonstans var jag på väg, och det kändes spännande eftersom alla dörrar stod öppna.
Nu lever jag i en tillvaro där jag hela tiden känner till högst två veckor av framtiden. Jag har inget mer konkret att sträva efter än att se Elias utvecklas. Inga mål, inga stora strävanden. Det är inte dåligt, men det är annorlunda. Och jag måste lära mig leva på det här sättet. För som sagt, dåligt är det inte, och om några år kanske jag sitter där och vet exakt vad jag har för program trettio år framåt, så det gäller att passa på att njuta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar