Innan vi blev föräldrar föreställde jag mig att vårt barn
till utseendet skulle vara en blandning av mig och Anders. Med facit i hand kan
jag berätta att det inte är mig och Anders jag ser när jag tittar på Elias,
utan istället alla möjliga släktingar, så som Elias farfar, farfarsfar, morbror
och morfars bror. (Fråga någon annan så kan ännu fler släktingar tilläggas
i listan.) Med tiden har han blivit allt mer just Elias, men nu som då, eller
allt som oftast, skiner de olika släktingarna igenom väldigt starkt.
Visst är det härligt egentligen. Att vi inte enbart är unika
– för det är vi – men att vi också är del av ett större sammanhang. Vi får låna
drag av en avlägsen släkting, eller en släkting som levt tidigare i historien,
och efter oss lever våra drag vidare. Det ger i alla fall mig en påminnelse om
att man inte är ensam, det har funnits människor före en och det kommer att finnas
människor efter en, man är en länk i en kedja. Man är unik, men unikheten består i
en unik sammansättning av drag, drag som man delar med andra människor. Vi är del
av en gemenskap där vi får bli sedda och omhändertagna och där vi får se och ta
hand om andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar