(konstiga?) funderingar efter sommaren (14 augusti)

Dagen före skolan skulle börja och dagen efter att humlefestivalen tagit slut. Det är denna dag. Den här dagen kommer jag snart att ha glömt bort och jag kommer att ha svårt att minnas vad jag gjorde denna dag ifall jag kommer att försöka minnas. Ändå är det viktigt att jag lever denna dag. Tänk om jag skulle välja att sova bort dagen, jag skulle kunna missa mycket av Guds godhet. Idag skall jag lite ställa mig i ordning för läsårets första skoldag. Jag borde städa mitt ”skolskåp”, städa bort förra årets skolpapper så att jag får utrymme med nytt papper. I skrivandets stund kommer jag dessutom ihåg att jag snabbt måste köpa en nymapp till mig.

Ikväll kommer vi att ha övning med blåsorkestern inför vår Helsingforsresa. Då kommer jag att få träffa de andra som skall vara med och spela och vi kommer att få höra mer om programmet för vår korta men hoppeligen roliga resa.

Igår hade jag lite av den konstiga känsla som brukar dyka upp säkert varje sommar. Efter att sommarens program var slut och jag kom hem från humlefestivalen kändes det som om jag landat med en bums i en brunn eller något, och jag funderade på var jag är och var jag hör hemma. Känner ni igen denna känsla? Det är lite svårt att förklara den. Förut brukade jag få den känslan efter Pieksämäkilägret och jag trodde att jag var den enda som hade upplevt denna ganska dystra känsla. När jag senare diskuterat denna sak med Hanna har jag fått reda på att hon också brukar leva med samma känsla efter Pieksämäki. Kanske är vi ändå inte de enda som upplevt denna känsla. I år hade jag inte denna känsla efter Pieksämäki. Det kan bero på att förut var sommaren nästan slut efter lägret. (Iaf de huvudsakliga sommarprogrammen.) I år visste jag däremot att jag snart skulle få träffa dessa vänner från lägret snart igen och jag visste att vi skulle ordna program så att jag fick träffa Hanna snart igen. Efter lägret hade jag några dagar ledigt för att sedan umgås med Hanna i elva dagar. Först besökte jag henne och vi var bl.a. till bostadsmässan. Sen satte vi oss på tåget och hon kom till oss. Vi hittade på olika program, t.ex. var vi till simhallen, vi var och paddla och två gånger träffade vi andra ungdomar på nå form av grillkväll. Vi umgicks mycket med Johi och till helgen for vi tre sedan på humlefestivalen. Efter festivalen visste jag nu för första gången i sommar att det är länge tills jag nästa gång träffar Hanna och andra helsingforsbor. Som tur kommer jag nog att få se t.ex. Hanna om en vecka (på vår Helsingforsresa), men det blir nog väldigt kort, kort.

När jag kom hem från humle (och efter att jag varit på KU-samlingen vi därefter varit på i Kronoby) var jag lite förvånad att jag upplevde denna ”var är jag?” – känsla. Visserligen var känslan inte riktigt så stark som den emellanåt brukar vara, men jag trodde att jag inte alls skulle uppleva känslan i år när den inte kom efter Pieksämäki. Som tur börjar skolan redan imorgon, så troligtvis tynar känslan bort fortare än föregående år. Nu får jag snabbt ta itu med vardagen och återvända till rutinerna. Ifall jag bortser studentskrivningarna är jag faktiskt glad att skolan börjar. Just nu sitter jag hemma nästan helt utan planer för dagen, och jag skulle inte kunna leva på detta sätt nu mer än en dag. Så tacka vet jag skolan och vännerna där!

Den där ”var är jag?” – känslan, som jag talat om, tycks vara en känsla som kommer efter att man under en tid haft fullspikat program och sedan plötsligt sitter där utan något att göra. Den här sommaren har jag hela tiden haft nytt program i sikte och jag antar att det är därför denna känsla dyker upp först nu. Jag kan här säga att Hanna började räkna ut hur mycket tid vi spenderat tillsammans denna sommar. Jag räknade också idag ut samma sak och här är några resultat jag kom fram till. Mitt sommarlov bestod av 73 dagar. 36 av de dagarna har jag spenderat med Hanna.(Det blir i timmar lite mindre, men jag är inte så noggrann.) Det betyder att jag spenderat 49,3% av sommaren med Hanna. Om jag räknar under hur många dagar jag har sett och umgåtts med henne får jag ännu sätta till två dagar, när jag fick se henne i några timmar, och det blir då 52% av sommarlovets dagar. Kom då ihåg att vi bort 500km ifrån varandra och den snabbaste tågresan till Helsingfors tar fyra timmar. Jag vill tacka Hanna för denna tid och för att hon har velat spendera så mycket tid med mig. Denna tid har varit underbar för mig. Nu återgår vi till vardagen men vi får minnas denna sommar vi hade!

Ännu har jag inte kommit till det som jag från första början skulle skriva om. Det som ännu lite trycker mig är den här ”var är jag?” – känslan. Jag märker att känslan försvinner steg för steg. Denna gång har känslan i stort byggt på frågorna ”var hör jag hemma?” och ”var är jag hemma?”. När jag kom hem från humle kändes hela tillvaron så främmande (så som det brukar kännas efter Pieksämäki). När vi igår spelade med blåsorkestern vid KU-samlingen kändes det ganska starkt som ”här hör jag hemma och här vill jag vara”. Så blåsorkestern kan jag nämna som en sak där jag känner mig hemma. Fastän vardagen skulle kännas konstig så känner jag mig trygg när jag är med orkestern. Ändå känns det inte fullständigt att spela i orkestern. Familjen gör också min känsla lite bättre. Men inte heller familjen är hela mitt liv och min tillflykt. Redan några timmar efter att jag kom hem for syrran iväg för att studera, och då fick jag känna på detta att familjen inte kommer att vara mitt enda hem hela livet. Själv har jag varit väldigt lite hem i sommar och min familj har inte heller kunnat räkna med mig så mycket. Var ska jag då vara? Vem finns med mig hela tiden? Vännerna som jag har i vår kommun och i skolan finns där för mig. Men vad händer efter bara ett år när vi far och studera? Det finns också musik som får mig att känna mig ”hemma”. Ändå sviker musiken ibland och den känns inte alls bra, snarare kanske dyster.

Läget är ju så, vilket jag med erfarenhet vet om, att denna känsla snart försvinner. Ändå känns det hemskt just när man sitter inne i känslan. Jag brukar känna som att jag vet varken in eller ut på var jag befinner mig. Jag försöker söka svar på var jag helt hör hemma. Hur jag än försöker hittar jag inte det fullkomliga hemmet här på jorden. Det finns inget som varar för evigt. En sak som säkert skulle vara ganska fullkomligt vore det att hitta en man och gifta sig. Då skulle man alltid ha en person, med vilken man hörde hemma. Äktenskapet skulle säkert vara fullkomligt ifall man inte räknade med en liten sak: Döden. Tänk ifall mannen dog, då skulle nog tillvaron vara mycket svårare än nu, förutom sorgen skulle ”var är jag?” – känslan spräcka mitt huvud. Nuförtiden finns det också något så modernt som skilsmässa, som snart börjar låta som något fint och nödvändigt. Jag tycker verkligen synd om de som råkar ut för ohyran skilsmässa, för deras tillvaro bryts ju verkligen också ner.

Jag har också tänkt mig att man som förälder och maka säkert skulle känna som att ”detta är mitt hem och kommer så alltid att förbli”. Men vad händer sen när barnen plötsligt flyger ut ur huset? Då bryts också det som man kallat ”ens hem”. Så kommer jag någon gång att hitta mitt hem som överlever alla kriser och som inte dör ifrån mig? Kommer jag att känna mig hemma fastän jag skulle resa bort i världen? Världsligt skulle jag svara att det inte finns något hem som håller till 100%, inget varar för evigt. Och ifall jag skulle resa runt så är det enda man kan göra att vänja sig vid den nya tillvaron. Vid tillfällen som såna här tankar dyker upp får jag ändå känna förtröstan på att jag har ett hem, och det är Jesus. Att ha ett evigt hem är lite svårbegripligt när vi lever här på jorden och tänker på frågor som oroar. Ändå får jag lita på Jesus och jag behöver inte vänta tills jordelivets slut förrän jag får tala med Honom, Han som är mitt liv och mitt hem. Redan nu kan jag ge Honom alla mina bekymmer och jag vet att Han är med mig.

Ha en bra skolstart ni alla som börjar er skola nu!
Ha en bra sommar ni som ännu är lediga!
Ha det bra ni som befinner er någon annanstans!
Gud vare med er!