Jag studerar sällan hur jag själv ser ut när jag ler, men min bedömning av andra visar att människor är vackra när de ler. Jag vet inte om det är själva leendet som är vackert eller om det är leendets betydelse som är det vackra. Modeller, som ofta har stela blickar, kan nog vara vackra att se på, men den som ler med en levande glädje är det något speciellt med. Redan ett litet leende från en person gör att man känner sig sedd och uppmärksammad.
Nuförtiden finns det (och har kanske alltid funnits) många som är missnöjda med sig själva. Jag vet inte om det är vanligt med något sådant, som att ha komplex för sitt leende. I alla fall kan människor ha olika skäl för att inte le. Det jag skulle vilja påstå är att det inte är leendets utseende som är poängen, utan det man vill förmedla. Genom att le kan du glädja andra och bli inte överraskad ifall du själv blir glad! Jag har någon gång tänkt att jag vid dåligt humör borde sätta igång och le för mig själv. Fastän jag inte ännu har hunnit prova taktiken kan jag mycket väl tro att jag skulle bli på bättre humör. Leenden föder goda tankar.
Jag har ett problem, som jag inte till 100% kan säga om stämmer eller inte, eftersom jag hittills ännu inte kan iaktta mig själv från andras ögon, och det problemet är att jag inte alltid orkar le. När jag på morgonen söker plats i bussen orkar jag ofta inte le. Jag tänker inte ens på att le. Trött, som jag är när jag kommer till skolan, orkar jag inte le. Trött, som jag är i skolbussen efter skoldagen, orkar jag inte le. Så känner jag det åtminstone ofta. Vad skulle krävas för att jag skulle uppmärksamma människor med ett leende? Inte mycket. Hur mycket mer skulle jag inte kunna glädja andra och mig själv genom att le? Så nästa gång jag sitter där orörlig och har dåligt samvete för att jag ser så trött ut, så skall jag inte tveka att le. Det kan betyda något för någon annan, och kanske jag själv blir piggare av det.
Till sist vill jag för rolighetens skull dela med mig av en dikt skriven av Carl G Krokfors och publicerad i ÖB den 23 augusti 2006. Dikten heter ”Din blick”.
Ditt leende.
Du.
Jag måste erkänna att ifall det skulle vara så enkelt att skriva dikter, som det här verkar, så skulle jag också skriva dikter. Det här var nog en rolig dikt, men ändå ska vi inte underskatta den. Kanske har den något att säga. Var och en får dra sina egna slutsatser från den.
Nuförtiden finns det (och har kanske alltid funnits) många som är missnöjda med sig själva. Jag vet inte om det är vanligt med något sådant, som att ha komplex för sitt leende. I alla fall kan människor ha olika skäl för att inte le. Det jag skulle vilja påstå är att det inte är leendets utseende som är poängen, utan det man vill förmedla. Genom att le kan du glädja andra och bli inte överraskad ifall du själv blir glad! Jag har någon gång tänkt att jag vid dåligt humör borde sätta igång och le för mig själv. Fastän jag inte ännu har hunnit prova taktiken kan jag mycket väl tro att jag skulle bli på bättre humör. Leenden föder goda tankar.
Jag har ett problem, som jag inte till 100% kan säga om stämmer eller inte, eftersom jag hittills ännu inte kan iaktta mig själv från andras ögon, och det problemet är att jag inte alltid orkar le. När jag på morgonen söker plats i bussen orkar jag ofta inte le. Jag tänker inte ens på att le. Trött, som jag är när jag kommer till skolan, orkar jag inte le. Trött, som jag är i skolbussen efter skoldagen, orkar jag inte le. Så känner jag det åtminstone ofta. Vad skulle krävas för att jag skulle uppmärksamma människor med ett leende? Inte mycket. Hur mycket mer skulle jag inte kunna glädja andra och mig själv genom att le? Så nästa gång jag sitter där orörlig och har dåligt samvete för att jag ser så trött ut, så skall jag inte tveka att le. Det kan betyda något för någon annan, och kanske jag själv blir piggare av det.
Till sist vill jag för rolighetens skull dela med mig av en dikt skriven av Carl G Krokfors och publicerad i ÖB den 23 augusti 2006. Dikten heter ”Din blick”.
Ditt leende.
Du.
Jag måste erkänna att ifall det skulle vara så enkelt att skriva dikter, som det här verkar, så skulle jag också skriva dikter. Det här var nog en rolig dikt, men ändå ska vi inte underskatta den. Kanske har den något att säga. Var och en får dra sina egna slutsatser från den.
4 kommentarer:
men...blir det inte lite tungt att le ifall man inte känner för att le eller ifall man inte orkar le? ett leende ska väl nog vara äkta... men jag har också hört att det är en vanesak...att man lixom kan öva sig att le mera...?!?
Intressant och bra skrivet, min vän! Det tål att tänkas på! För oss alla! Jag sitter också i bussen ibland och tänker på hur barsk och sur jag måst se ut just nu, som sitter och låtsas vara tuff, när jag nu är en av de äldsta i bussen. Ser jag trevligare och coolare ut när jag ser sur ut, eller när jag ler? Ett av livets stora mysterier, kanske... :p GVMD! Kram!
Ja ha allefall märkt att ja småle ganska mycke men de e nu att ja int ha stress för något. :D O du som alla andra har ett fint leende, jag har int om ja visar tänderna, titta fast på mickelsson.net... Ei onnistu. :P
HEj! Ja gick mot (krocka i) en okänd person idag. JA såg ren när han gick att våra vägar kommer att krossa, men så tänkte ja att han saktar nog säkert farten. Ti sist stanna vi båda just innan våra vägar sku krossa o båda tänkte låta den andra gå först så de blev en skojig situation o båda log. Som en gennteman släppte han ju mig före efter att vi lett en stund. Ja blev på mycket bra humör av detta eftersom han log och jag log. Ja tänkte dessutom efteråt på situationen att blev han månne glad av mitt leeende och sku folk t.ex. kunna göra upp likadan situationer bara för att få se ett sött leende? Dessutom va ja glad över mitt eget leende för ja märkte hur spontant o glatt de kom ut. :) Som tur finns de smajlisleenden också så kan ja le åt dej nu för ja vill det :). HA de bra, Guds nåd vare med dig!
Skicka en kommentar