Jag har aldrig bott ensam, och sedan jag gifte mig, och speciellt sedan vi fick barn, är det sällan jag upplever total ensamhet. På lördagkväll fick jag chansen att vara ensam hemma. Så länge datorn var igång var ensamheten inte påtaglig, men därefter insåg jag att jag befann mig i ett sällsynt tillstånd. Ingen som krävde min uppmärksamhet, inga andras behov att ta i beaktande. Skönt. Samtidigt känns den ensamhet - och den tystnad - jag är så ovan vid, nästan skrämmande. Vad är jag utan denna familj, som liksom vuxit sig fast vid min kropp? Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att bo ensam. Även om jag ofta längtar efter lite ensamhet, insåg jag att jag får vara tacksam för att ensamheten inte är en ständig följeslagare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar