Avfärden om 10-11 dagar

Jag drömde inatt en mardröm: Att jag skulle till ett annat land för en lång tid, ett år eller så. Det kändes hemskt att fara. När jag vaknade insåg jag ju förstås att drömmen var sann, och att det dessutom inte är så länge förrän avfärden äger rum. Att för ett år lämna allt det som jag är så van vid att se och höra, det känns så overkligt.

Men några uppmuntrande ord har jag ändå fått den här helgen. Det var en som sa att när man är pensionär så ångrar man nog mer att man inte for än att man for. En annan sade något som faktiskt fick mig på bra humör, han sa att tyskarna är det folk i Europa som är mest som Österbottningar och mest som Kokkolabor. Han förklarade olika egenskaper som är samma hos tyskar och Kokkolabor, och det fick mig mera lugn. Skönt om man får umgås med människor som är som en själv.

Mamma sade också att det är en unik chans jag har som kan åka, och det är ju nog sant. Jag får vara med om något speciellt nu under tio månader, och eftersom jag ändå kommer att komma tillbaka till det här österbottniska livet (det hoppas jag verkligen!) så är det bara bra och spännande att uppleva något annat en stund.

Iår ska jag försöka vara nöjd med min situation var jag än är, så därför ska jag försöka vara nöjd nu när jag är hemma och sen nöjd när jag far. Det är mitt mål.