Panik !?

Idag börjar det påriktigt kännas som att jag snart far. Mina känslor är verkligen ostabila för tillfället. Det t.o.m. tar emot att skriva här. Jag skulle vilja vara glad och se framemot året, men just nu känns allt bara svårt. Å andra sidan skulle jag inte heller vilja vara i Åbo, så vad är då bättre?

Mamma sa att när jag sätter mig på tåget, så ska jag rikta in på på det nya året och inte tänka på det som jag lägger bakom mig. Det här är något jag verkligen skulle vilja göra, men fråga är om jag klarar av det?

Jag har en såndär overklig känsla, och jag skulle bara vilja fly någonstans. Jag visste hela tiden att såhär hemskt skulle det komma att kännas sedan när jag ska fara.

Ändå är det nog bättre nu än det var igår. Att tala igenom saker hjälper!

....

Usch, nu är jag för deppig. Jag vill ju vara glad!

Idag har jag skrivit färdigt början på min uppsats som handlar om mitt utbytesår. Det jag skrev nu handlade om mina förväntningar inför året. Det blev 5½ sidor. Hela uppsatsen skall vara minst 30 sidor. Om 5½ sidor kommer sådär bara på en morgon, så blir det nog inga problem att fylla 30 sidor. Men jag har aldrig haft några problem att hitta många tankar och känslor inom mig.

I onsdags flög matlusten hastigt och lustigt iväg till andra sidan jordklotet. Visserligen kan det ju kännas roligt att gå ner i vikt, men när jag vet att det handlar om mitt psykiska välmående, så är det inte så roligt. Jag vill alltså snart kunna äta mat igen utan problem, för då vet jag att jag är på bättringsvägen och så vet jag också att jag inte blir undernärd!:P (ironisk "hehe")

Nåja, jag vill i alla fall tacka er alla vänner (och familjen) för att ni finns för mig! Det är nog med er och med Jesus som livet blir till något!