Råå köte?

Dagens ämne vid matbordet var rått kött. Till julen fick mamma från jobbet en låda med lite smått och gott. Där fanns bl.a. konserverat fisk och renkött. Idag tog vi fram en fiskburk och renköttsburken. Vi som i vår familj inte är så specialiserade på mat, och därmed inte heller på renkött, funderade länge varför köttet var hälften rött och hälften brunt. Ingen vågade först smaka, men sen tog vi syskonen varsin liten bit. Efteråt fortsatte ännu diskussionen, och vi kom egentligen inte fram till om det var rått eller inte, men för att lugna oss så kom vi överens om att köttet nog var färdig att äta rakt ur burken. Om inte, så syns det väl om några dagar. Som tur är, åt vi alla så väldigt lite av det, att det knappast heller skulle märkas, ifall köttet med minimal sannolikhet SKULLE vara rått.

Alla talar hela tiden om militären, så kanske jag skall säga något om det också. Bara för att få militären att höra ihop med föregående stycke måste jag nämna en mening som sjungdes i en sång av Mora träsk (ett band från Sverige som jag hörde på när jag var mindre). "Gör som Träsket, rör på fläsket." Det får vara den sammanbindande meningen mellan stycke ett och resten av inlägget. ... Jag skojade lite med några klasskamrater nu i höstas om att jag skulle ha kunnat fara med på ”åppbåde”. Jag skulle ju ha fått missa mattetimmen, så som pojkarna fick. Jag har nog också tänkt tanken att ”det skulle kunna vara ett äventyr” att fara till militären. Kanske kan man även ta det lite mera med ro som flicka, eftersom man far dit frivilligt. (Fast jag kan ju inte veta när jag har inte varit där.) Fast aldrig skulle jag som kvinna på riktigt fara till militären. Tänk om det på riktigt skulle bli krig, så skulle man bli tvungen att delta. Och vapen är något som jag helst inte vill ha att göra med (det skulle man säkert bli tvungen att använda redan i militären). Dessutom, vad skulle bli av familjen ifall både mamman och pappan är ute i krig. Hemska tanke. Kanske skulle det i så fall bara vara smartast att bli scout eller delta i olika träningsläger.

Jag undrar om det är olika syn på militären i Österbotten och på andra ställen i Finland, som t.ex. i Nyland. Jag fick världens chock när jag hörde om er Helsingforsmän som skulle vara i militären ett helt år. Visserligen tyckte ni det var tungt, men ändå ville ni av någon konstig (för mig ganska okänd) anledning vara där hela året. Jag har alltid fått höra om hur hemsk militären är och att man ska försöka att göra så pass dåligt ifrån sig så att man inte BEHÖVER vara där mera än sex månader. ”Kvinnorna måste föda barn och männen måste till militären”, har varit ett utryck, som ända sedan jag var liten har betytt för mig de största skräcken i mäns och kvinnors liv. Nu har jag inte intervjuat alla österbottniska män, så jag vet EGENTLIGEN inte om mitt påstående stämmer, men jag har i alla fall alltid trott att österbottniska män vill komma ut ur militären efter sex månader. Det hade jag för övrigt trott om alla pojkar som far till militären. Om det finns någon logik med varför man skall vara i militären längre än sex månader, så förklara gärna för mig! Jag har någon gång frågat detta av er, men jag har nu lyckats slarva bort svaret.

Det skulle kanske vara bra att få en klyftig avslutning på hela inlägget, men eftersom huvudet nu är tomt vill jag bara önska er en god fortsättning på det nya året, och en trevlig framtid för er som nu for till militären!

[Mitt livsproblem nummer tre just nu: Jag är i skolan endast 5 veckor till. Hur skall jag sedan göra med den underbara möjligheten att använda idrottshallen under mina hålpass? Skall jag vara så extrem att jag börjar köra extra till skolan bara för att få använda hallen?]