Nu tänkte jag glömma rubriken igen

Vaknade idag en halvtimme före jag skulle vakna. Försökte först somna, men nervositeten höll mig vaken. Vad var det egentligen jag var nervös för? Eller kanske jag inte var nervös, jag tror jag var lättad och uppspelt. Dagen som jag väntat på i tre veckor var nu här. Dagen då alla prov och allt skolarbete är slut. Jag accepterade nervositeten, eller vad det nu var, och satte mig upp och läste några böcker istället.

Hade sista provet idag, så nu är proven äntligen över. Kan inte förstå att det ju snart är sommarlov. Har varit på bra humör idag och skoldagen förgylldes med filmen "Bästa av mödrar", avtäckning av skolans nya väggskylt, och sist men inte minst: glass. Nu är skoldagen inte slut, men lärarna kom inte på mera program, så vi är lediga.

Voj, vad det harmade mig igår. När jag skrev blogget var mitt huvud ganska tomt. Efteråt mindes jag att jag på morgonen hade planerat vad jag skulle skriva. Jag satt ju och skrev blogginlägget från kl.8 på morgonen. Så min viktiga kommentar, som jag glömde bort, var att man ju ska ta tillvara sista sovmorgonen på bästa sätt: inte ligga hem och sova, utan vara i skolan och skriva blogg!

En sak jag funderade på i bussen denna morgon. När jag började i högstadiet insåg jag att jag skulle sitta i bussen på samma bussrutt i sex år framåt. Min storasyster hade nångång klagat på att det är så tungt att sitta på samma rutt i sex hela år, och jag trodde också det skulle bli tungt. Nu har jag suttit på bussen efter samma väg i fem år, och jag måste säga att jag är inte det minsta förargad, irriterad eller uttråkad. Bussrutten tar kanske 25, och alltid när jag skall stiga av skulle jag helst bara sitta kvar och ha det skönt. Jag vet inte egentligen vad jag gör i bussen. Det mesta går väl åt till att lyssna på musik, titta ut på träden och fundera. På nå sätt är det riktigt behagligt att sitta där.

Om jag går tillbaka till filmen vi såg på idag, "Bästa av mödrar" eller på finska "Äideistä parhain", så var jag glad att vi fick se på den. Ända sedan den kom på biograferna har jag velat se den. När vi var till Polen hade resten av hissagruppen fått se den, och jag tänkte att jag sku kunna låna filmen av hissaläraren. Dock flöt tiden iväg med prov och sånt, så det blev inte av. Nu äntligen fick jag se den, och den var nog värd att se. Filmen var fint gjord sådär "fotografiskt", med fina vyer. Mot slutet fick jag också kämpa mot tårarna. Det känns alltid pinsamt när man börjar gråta till filmer, och jag funderade nog lite att: "varför ser vi på den här filmen i skolan?", där många andra elever satt. Som tur fick jag sedan höra att det också var andra som lite fick kämpa med tårarna.

Såja. Jag har nångång tänkt skriva ett tyskt blogginlägg, så att min tysktalande mailkompis fick läsa. Det blir dock inte nu idag som jag skriver det inlägget, och sist och slutligen kommer det nog säkert inte att bli så långt heller. Vi får se när den dyker upp. Fast känner jag mig själv så glöms väl det bort efter en stund. Men nu har jag skrivit upp det här, så jag hoppas jag nångång går tillbaka hit och läser och påminns om vad jag skulle göra.

Nu ska vi alla njuta av att skolarbetet är över. I alla fall jag känner det som att jag skulle vilja hoppa och skutta. Fast det är kanske bäst att vara lite diskret här i skolan!:D

...Sommartider, hej hej, sommartider!!!...

Gud vare med dig!

p.s syrran kommer hem idag. Så jag hinner se henne lite före jag reser ner till Helsingfors!:) d.s