Helg hemma

Sitter nu på tåget och skriver för att lite få reflektera mina tankar. (Eftersom texten är så lång, så lade jag allt funderande med sned stil.)

Jag har varit hem nu i helgen. Det har varit en kort visit, men det var ändå skönt att få vara hem på lilla jul. På fredagen hade vi hemmakväll med julstjärnor. På lördagmorgon kom ett par gubbar till oss för att bygga en värmepump. Jag, mamma och lillabror for då på en visit till Jakobstad. Vi gick omkring i några butiker, och lillabror fick inköpt några LP-skivor. På kvällen kom lillajulfesten.

Kvällen i Kokkola inleddes med volleyboll. Vi var 12 st och senare kom ännu en med. Det var så roligt att få stå på volleybollplan igen. Har inte fått spela volleyboll sedan vi spelade beach volley i somras. Efter volleybollen blev det innebandy. Sedan for nästan hela gruppen till Miia och Erik. Det blev en underbar kväll som inleddes med bastu, fortsatte med mat och avslutades med godsaker. Att vi var ett så stort gäng som samlades var roligt. Och åldern varierade en del, vilket var roligt. Jag fick tala med en från Ungern, som under en två och en halv års period i Finland redan hunnit lära sig bra finska. (säkert bättre än mig:P)

Det skulle vara så skönt att få bo i Kokkola/Österbotten. Att få studera där (det skulle kanske inte då vara i Kokkola). Vara nära hemmet, och få vara med vänner. Nu vill jag inte klaga på att jag inte har vänner i Åbo, för det har jag. Jag har hunnit träffa förvånansvärt många, och med ca 8 flickor har vi nyligen startat en bönegrupp. Dessutom bor jag med en underbar flicka, som orkar (får lov) att stå ut med alla mina funderingar. Men jag kommer inte ifrån det att jag trivs väldigt bra i Kokkola. Det var en så underbar dag i lördags med alla de människor som samlades. Och jag bara funderar varför jag inte får vara där också. Okej, i lördags fick jag vara med. Men jag vet ändå att jag skall tillbaka. Och nu är jag på väg.

Varför ”måste” jag vara i Åbo?
Under Pieksämäkiveckan i somras var jag väldigt fundersam över hösten. Jag visste inte om Åbo var det vad jag ville. Men jag talade med några äldre, och de sade till mig att jag får välja själv. Så jag for till Åbo, för vad skulle jag annars ha gjort? Det har nog några gånger i höst kommit upp frågan: Om jag en gång fick välja själv, varför valde jag då Åbo?

Nuförtiden far ju många långt borta och studerar, och jag har själv förut ville långt borta och studera. Nu känns det istället som att jag skulle vilja vara närmare hemmet. Och jag har börjat fundera, att inte kan det nu vara så att man MÅSTE fara bort. Förr i tiden flyttade ju folk ofta inte långt borta. Okej, många flyttade ju ända till Amerika. Men då handlade det inte om att ”komma ut och se världen” utan mera om att få ett arbete och ett bättre liv. Jag känner inte alls något behov av att se världen, jag skulle gott kunna flytta tillbaka till Österbotten igen.

Men sen kommer nästa fråga. Jag måste ju se hur jag vill leva hela livet ut. Vill jag ha ett jobb som jag trivs med, så kan det ju hända att jag måste vara hemifrån i några år först. Och sedan kommer nästa fråga ( :P ) att vilket jobb trivs jag egentligen med? Vilket skulle jag trivas bättre med, att bli tyskalärare (med teologi som biämne och kanske ha svårt att få jobb) eller att få ett sämre betalt jobb som socionom (som jag inte heller vet hur arbetsmarknaden ser ut i Österbotten)...

Varför ska det vara så krångligt?

Och efter att jag bara funderat på de negativa sidorna, så måste jag försöka se något positivt. Kanske är det så att det är meningen att jag är i Åbo nu. (Fast det känns lite osäkert, för jag for ju hit nog bara pga mig själv, och inte pga någon speciell ledning av Gud) Men vad vet jag, kanske jag måste vara här. Kanske är det någon mening.

Det tänkte jag iaf i helgen, att det känns som att jag lever ut min tro mer i Åbo. Okej, när jag har varit hemma, så har jag ju varit hemma så korta stunder, att jag inte hunnit göra så mycket. Men i Åbo umgås jag med människor i min egen ålder, som är på samma nivå och som strävar efter ganska samma saker. Att tjäna Gud. Kanske är det en viktig tid för att jag ska få ro att utvecklas. Tyvärr har jag ju inte tagit tiden med ro, som jag borde ha gjort.

Förra höstas hade vi i gymnasiet en ung kvinna med i skolan som var från Tyskland. Vi blev bra bekanta med henne, och jag minns ännu något hon hade sagt i ÖB när de intervjuade henne. De frågade var hennes favorit plats på jorden var (hon hade rest en del), och hon svarade: Där hon är just nu. Dvs inte Finland, men där hon är för tillfället. Och jag tänkte, att det där mottot ska jag ta till mig, att ”där jag är just nu, där är den bästa platsen (för mig att vara på)”. Och hur har jag lyckats med det mottot? Synnerligen inte bra. Jag tror jag skulle vara till mycket mer nytta för Gud, för människor och för mig själv, om jag skulle vara nöjd med den plats där jag befinner mig, och sedan på stället tjäna Gud. Istället för att längta mig bort till andra platser. Jag skulle så gärna vilja försöka ta till mig det här mottot. Träna mig på att verkligen tänka sådär, så då har jag lättare i framtiden också att tänka så.

Summa sumarum, så är det väl bäst att jag är i Åbo nu. Kanske blir det Tyskland nästa år. Ifall det verkligen blir av, så måste jag ställa in mig på tanken att ”där jag är just nu, där är den bästa platsen”. Om det inte blir Tyskland, så kan jag hemlighetsfullt säga, att då har jag ingen aning om var jag isåfall befinner mig.

Oj, det här blev sannerligen långt. Min blogg är nog inte till hjälp för så många andra, men kanske iaf för mig. (egoistisk kan jag vara) Som tur verkar bloggandet för tillfället inte vara så aktivt, så kanske inte många har besökt stället. Som tur finns facebook för att få en kortare uppdatering av mitt liv!:P