Jag just läst ut Marcus Birros bok Evangelium enligt Marcus. Bokens upplägg med korta kapitel passade mig som småbarnsförälder bra. Jag hann läsa några kapitel nu som då, och när jag efter pauserna tog upp boken fick jag för det mesta börja vid ett nytt kapitel i stället för att förvirrad börja mitt i ett kapitel som jag glömt vad det handlade om.
Jag har läst bättre böcker. Intressantare, mer gripande, mer givande. Men jag skulle ändå vilja säga att den är läsvärd. Den är en intressant och vacker kombination av skönlitteratur och kristen litteratur. Birros bakgrund är en annan än min, likaså hans sätt att betrakta tro, Gud och det mesta han skriver om. Kanske kan det också vara hans poetiska skrivsätt som ger synen på tro nya nyanser. Hans synvinkel berikar mitt sätt att tänka kring tro. Boken kan också ge tröst åt människor som bär på sorg. Den är ett vittnesbörd av en man som upplevt tragedier, men som mött på ljuset som ger liv. Hela boken andas en glädje till livet och kärlek till Gud.
Nedan några citat ur boken som lyste upp lite extra.
Birro beskriver på s. 110 och 111 hur han en gång innan han skulle uppträda i en kyrka, trots sin vilja att leva nyktert, blev berusad. Han valde att inte dra sig ur evenemanget, utan klev upp på scen och berättade hur det stod till. Så här berättar han:
"Jag är glad att jag genomförde den där kvällen trots allt. Dels för den innerlighet som visades mig av publiken, men också för att hemligheter och smusslanden är varje aktivt fyllos allra trognaste vän." ... "Men jag resonerade då, och resonerar fortfarande på samma sätt, att kan man inte visa sig svag i en kyrka, kan man inte falla offentligt efter att ha rest sig offentligt, i en kyrka, var kan man göra det då? / Kyrkan är, eller borde vara, den svages hemvist. Kyrkan måste få vara en öppen dörr i ett hav av stängda dörrar. Kyrkan, vilken kyrka som helst, när som helst, måste vara en öppen famn, en tillflyktsort, en helig plats för en väldigt ohelig människa. Kyrkan måste vara vad Jesus var för människor, och fortfarande är, en port till Gud, en väg ut ur fördömelsen, en stig ut ur mörkret."
Jag tycker det är starkt. Han vågar något som jag knappast hade vågat, men som jag efter att ha läst detta önskar att jag hade vågat. På ett annat ställe (s. 136f) beskriver han vad som verkligen är viktigt i livet, och hur vi människor lyckas glömma bort det:
"De världsliga segrarna och förlusterna är sidospår i det här livet. Mitt verkliga liv är livet med Gud. Men tiden vi lever i är mästerlig på att skyndsamt bygga lager på lager av fåfänga och ytlighet så att det alltid tar tid att nå in i den verkliga kärnan i våra liv. Det som är nerlagt i oss, det som är Gud i oss, det som glimmar under alla fördärvliga lager av synd, tar tid och stor kraft att nå. / Många människor lever hela sina liv utan att komma i kontakt med sin egen andlighet. Dessa människor är inte misslyckade eller mindre värda på något sätt, de är oändligt älskade, men de lever sina liv med en sorgens plats inom sig. De tvingas bära omkring på ett mörker som de inte kan adressera eller härleda. De lever sina liv på halvfart. De kan vara hur lyckade och framgångsrika som helst med det saknas något i deras liv. / Världen har arbetat så länge med dem att de inte inser att det de letar efter inte kommer från världen, utan från Gud, men Gud har blivit en dammig, skäggig man, ett minne från en farmor som läste Bibeln, eller en sekt eller en ledare i en annan del av världen. Men för den som vill det finns alltid en glänta i varje människas liv som Gud kan öppna."
Och slutligen en stark beskrivning av vilken styrka tron för med sig (s. 141):
"Mitt liv är inte mindre fritt från friktion och bekymmer nuförtiden. Eller, jo, det är det. Bara genom att dumpa spriten vid Jesus fötter befriades jag från flera ton självförvållat kaos. Men själva min tro på Gud är så klart ingen garant för att slippa bekymmer i livet. Det är ju i själva verket precis tvärtom. Jag är nu beredd att möta livet, tillsammans med Gud. Jag är inte ensam."
Boken rörde om i mig. Jag uppskattade Birros sätt att betrakta tron på Gud som något väldigt självklart, och jag inspirerades av Birros tal om våra kallelser. Birro menar att hans eget kall är att skriva, och i alla fall i denna bok (jag har inte läst mycket av honom) kan man se hur hans skrivande hänger ihop med att vara ett vittne för Gud. Jag önskar att Guds kallelse för mitt liv ska få bli tydligare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar