Det här inlägget kunde ha flera rubriker. "Grusvägen min bästa vän" eller "Mammalivet öppnade mina ögon för grusvägens förträfflighet" för att nämna ett par exempel.
Vi bor där asfaltväg möter grusväg. Ett ypperligt läge för mig. Jag gillar att bo vid asfaltvägar. Det antyder att man inte bor alltför långt bort från civilisationen. Men som mamma är jag verkligt tacksam för grusvägen. Man går ut och gå med barnvagnen som guppar på grusvägens stenar. Lillens ögonlock blir tyngre och tyngre. Snart somnar han utan ett knyst.
Gissa om jag började bli halvt förtvivlad när jag upptäckte att grusvägen höll på att tappa sin funktion. Vägen hade blivit utslätad. Stenar fanns - om de fanns - endast ute vid vägkanten. Förvandlingen hade skett sakta men säkert under höstens början.
Men idag fick jag se att någon tänker på oss småbarnsföräldrar. Så till er arbetare som står bakom denna förändring, om ni undrar om någon gläder sig åt det ni gjort, så är svaret ett ödmjukt ja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar