Jag är nu inne på tredje boken av Fredrik Backman, Min mormor hälsar och säger förlåt. Jag var överförtjust i de två första böckerna, nu är jag lite mer tveksam. Han är fortfarande en duktig ordbrukare, men boken känns inte lika enastående som de två första. Början var något utdragen, och jag såg ingen tydlig röd linje i berättelsen. Det görs ofta kommentarer om karaktärernas språkbruk, vilket ju i och för sig lite charmigt, men det gör att berättelsen blir hackig.
Backman vågar sig ändå på något ganska annorlunda. Han beskriver relationen mellan sjuåriga Elsa och hennes mormor, samt deras utflykt i sagornas värld. Även om boken inte blir en klassiker, så innehåller den speciella element, och nu, mitt i boken, har berättelsen blivit så spännande att jag gärna läser vidare.
Ibland sticker någon mening ur mängden och lyser upp min tillvaro. Här är ett sådant exempel (tyvärr gör utplockandet av denna mening att den inte kan sticka ur mängden för er):
"Pappa var spektakulärt dålig på att dansa, han såg ut som en jättestor björn som precis rest sig och upptäckt att hans fot somnat."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar