Dag 16

I inlägget från 10. december skrev jag om den ena av mina två stora rädslor i livet. Här kommer bilden som symboliserar den andra rädslan. Hela livet har jag varit rädd för den dagen jag skulle föda barn. Mannens kamp i livet är militären, kvinnans är barnafödande, har jag tänkt.

När jag väl kom så långt att jag blev gravid hade rädslan till stor del avtagit, eftersom jag tagit mig tid att läsa om och mentalt bekanta mig med förlossningar. Som tur föddes Elias så mycket före beräknat datum att jag inte hann börja gruva mig för födseln. Den kom igång så hastigt och oväntat att jag inte riktigt hann reflektera över vad som var på gång.

På bilden syns till vänster barnets hjärtslag (119), till höger mitt hjärtslag (87) och högst upp det magiska (eller omagiska) talet 100 - värken är på sin topp. Att få titta på den här skärmen var ett sätt att kontrollera något man inte kunde kontrollera. Och usch vad det irriterade mig när det låg på 100 längre än jag tänkt mig, och när det inte for ner till noll däremellan utan stannade på någonting kring tio.

En sådan här bild kunde vi ta när värkarna ännu var hanterbara. Senare lekte vi inte speciellt mycket med kameran. Men 21.25 den kvällen fick jag se att jag hade klarat av det som varit den antagligen största rädslan i mitt liv. Kanske kommer jag att få gå igenom det här någon gång till, men nu vet jag att jag överlever.